Årets projekt

Jag la ’Dubbelliv’ på is trots att flera personer läst den och gett fin feedback och att jag även fått den lektörsläst. Redigeringsarbetet kändes för tungt och jag var inte längre förälskad i storyn. Någon gång ska jag ta upp den igen om känslan infinner sig.

Istället började jag kring årsskiftet fundera på vilken samling av karaktärer jag var mest intresserad av att skriva om själv.
Vilka skrek högst? Pockade och krävde att födas och få sin historia berättad?

Ibland tror jag på det någon sade, som jag nu inte minns, att dessa karaktärer finns där ute och ber om att få sin historia berättad.
Då och då är det någon författare som efterklokt utbrister:
’Den där boken är lik en idé jag hade men som jag aldrig skrev!’
Då var du inte snabb nog att skriva ner den, min vän. Karaktärerna gick vidare till en mer villig berättare och fick sina ord nedplitade.

Så, vilka skulle bli mina lyckliga följeslagare under 2021?
Legion är de, för de är många.

Paret som älskade så högt att allt gick i kras?
Demonkvinnan från tidernas begynnelse?
Zombiestoryn om steklarna från Jesu tid och sagan om Roanoke?
Kvinnan som gapade efter för mycket och miste allt?
Fortsättningen på min publicerade novell om mannen som mist sin fru?
Historien om fasan som finns i ett badrum?
Fantasyn bland molnen baserad på min barndoms lekar?
Barnboken om motorcykeln Benny?
Skräckisen om en alien som kan bli mänsklighetens undergång?
Komedin om kvinnan som inte kan fånga en man?

Låter någon av dessa intressant? Kanske flera? Låt mig gärna veta!

Men icke, alla fick de stå tillbaka för en familj, mamma – pappa – barn, i en brokig mix från den stora staden. När pappan tar sin familj från staden och tillbaka till förorten där han växte upp tar det hus i helvete för dem alla. I förortens dunkel finns även en ung föräldralös man med en stökig uppväxt och en högstadieskola med allt den rymmer.

Jag hade fel, dessutom, helt fel. Jag trodde jag visste vad det handlade om, mord och blod, svärta. En dysfunktionell familj. Men en karaktär skrek högre och krävde min uppmärksamhet. Han var bara en bikaraktär som visst hade en del med spelet att göra men dock en bifigur. Han viskade till mig om kvällarna, störde min sömn om natten. Fyllde mina drömmar med bilder. Nu är han den starkaste stjärnan av dem alla och jag kan inte släppa honom till någon annan berättare där ute.



Möt Tony.

Pojken som växte upp utan en far, men som växte upp med en kärleksfull mor i en trång kall lägenhet i förortens mörker. Med buset tätt inpå. Hans bana var given med modersmjölken. Föräldralös innan han ens fyller tvåsiffrigt är det dömt att gå illa. Han hyser kärlek till djur och kvinnor, men för män hyser han endast hat och förakt. Det är dem som har gjort honom till den mask han är. För att överleva måste han göra det otänkbara.